Det var ett tag sedan jag skrev här. Året har redan blivit 2015 och vi har kommit en bit in i året. Denna vecka har varit dramatiskt då jag har brutit vänskapen med mina allra närmaste vänner, orsaken var jag. Jag ville hellre göra en volontärresa som krockar med den gemensamma resan som "vi" (de) hade planerat så länge. Mina vänner har bestämt sig för att inte prata längre med mig. I början var jag varken förvånad eller så ledsen, men så slog det mig några dagar senare efter ett litet argument med V- och hennes sätt att förklara sig gjorde mig rent ut sagt riktigt irriterad, sårad och hjälplös över den situationen jag har hamnat i. 

 

Men jag har gjort mitt val- och jag måste stå för det, även om det innebär att folk snackar skit bakom ryggen på mig. Det är första gången jag tillåter det, jag är oftast den snälla som gör allt för att göra min omgivning glad. Men på sistone har jag tänkt annorlunda- min magkänsla, mitt syfte, att hitta och utforska nya perspektiv har tagit över (det var på tiden) och det har varken gjort mina föräldrar, eller, minst sagt, mina vänner glada.

 

Men.

Jag kan inte göra alla glada, och det är OK att vara självisk ibland, om det är till för ett gott syfte. Ibland behöver man inte stöd från alla så länge man vet själv att det känns rätt. 

 

Jag vet att jag är en bra person i grunden. 

 

Och jag vet att innerst inne känns det här beslutet bara så naturligt bra. Och det är väl det som räknas mest?