Marijuanaeyes -

Jag tänkte att det var dax för ännu ett inlägg. Var och varannan fredag faller jag i någon form av sentimental psykos, tänker på allt det roliga som jag skulle kunna få göra men som jag förmodligen inte får göra. Det roliga, som att hänga runt ute (ok inte i snökaoset) men ute på $tan och aktiviteter med vänner. Bara vara hemma hos någon, chillkväll så klyschigt utan att oroa mig ett öre om tiden. Tidsbegränsningen som artat mitt fina liv har nästan förstört det också. Tid. Jag måste vara hemma max. denna tid. Visst klockan nio, tio eller elva. Men fallet är sällan så får moi. Denna tanke äter upp min hjärna, mitt hjärta och själet krymper än aning. Det finns inte längre någon glöd i mig och jag orkar tänka på vad det beror egentligen på. OK dels tiden men det behöver inte vara den hela meningen.

Jag känner ibland att livet rinner av mig, ur mig, genom mig utan att jag någonsin får smaka på det. Som ung. Som att vara ung och göra galna handlingar som man aldrig annars får göra som vuxen. Jag vill vara rebell, vill vara vild, vill vara utåtriktad, vill visa mig, vill umgås med dem som tycker om mig. Ganska ständigt. Jag vill ut och uppleva men omständigheterna kan inte vidga mina sociala behov. Och jag önskar att jag bara inte skulle bry mig alls, inte ett skit för det finns de som har det värre än mig, men jag kan inte låta bli att tänka varje fredagar vad jag missat. Jag är materialistik, satan mig men jag vill fullfölja mina sociala behov, på ett lätt sätt, bara hitta dem som är som mig. Jag vill kunna umgås på ett lätt sätt, från ung så att det sociala biten av livet blir enklare när jag blir stor och behöver networka på riktigt inom jobb. Men det skulle de aldrig förstå.

Jag vill uppleva min studentskiva för att jag är myndig. Det blir inte min död om jag inte får gå men det lär lämna blåmärken runt mitt hjärta.