Jag har ju så länge tjatat om att åka uni utomlands, yada yada snacket om det hela och kanske början på skapelsen av denna blogg. Kanske. Det finns så andra anledningar också. Häromveckan, eller förra veckan var jag hos min bror i lund under ett par dagar och fick 'typ' uppleva studentlivet. Detta var en realization och bekräftelse på att jag är nog inte redo att flytta ut hemifrån. Hans hem var relativt smutsigt och allt var en mess. Och jag kände mig lika lost och tillhörbar som dessa ting han hade bara för sig att kasta runt i sin lilla etta. Jag kände den ensamheten han känt i mer än ett år, snart två år. Okej, han är av den typen som är mer mig sig själv, och jag vet att jag skulle socialisera mer än honom men denna tomma ensamhet. Att ta ansar, städa efter sig (inte för att jag är dålig på det) jag älskar att hålla huset rent och skulle förmodligen vara av den typen som planerar ekonomin, tvättetider och allt skulle vara i ordning. Även så med social biten. Jag är rätt säker på detta faktum. Men jag kände mig så otroligt osäker och liten när jag var hos honom, jag skulle aldrig leva mitt liv så ensam som han gjorde det där nere av egen vilja. Det gör ont i mig att se hans verklighet. Och jag är rädd för att hamna på samma situation nångång i livet, trots att jag vet att det inte kommer vara lika låg social nivå. Men han är min bror. Jag skulle ha levt studentlivet där nere så mycket bättre och jag kände så mycket synd för honom. Hans ostädade hem och ensamheten. Jag skulle aldrig tillämpa mig eller acceptera min tillvaro om jag var i hans position. Och det är kanske där vi skiljs åt. Åtminstonde jag tror så, och jag vet att vi är så olika till person. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, bara att jag insåg under resan att jag har svårt för ändringar till mönster i mitt liv. Jag är så vann vid mitt enkla, rena, strukturella liv här i Tensta. Hans hem bevisade det motsatta.
0