Det var drömmen om att kunna få friheten att vara ute hur länge som helst, till vatten tornet och stan och överallt annat. Och till någon av städerna i sveariket, i jämförelse med bilresa till Paris och Holland som släkten fick se. Jag var inte riktig nöjd nej, aldrig riktig, men denna gång jag var riktig glad var under sommarjobbet. Åh vad jag var glad, för varje dag, för varje uppgift och fina tjejer som sällskap. Det var ljuspunkten, sedan kom augusti med fart och allt gick snabbt snabbt ja snabbt och under sista veckan dödade jag bara tiden, bara dödade den riktig hårt. Film efter film efter målningar och porträtt. Och till slut, idag, firade vi avslutningen med en parkfika med närmaste.
Och gästerna som strömmade in under en kort period i juli, under jobbet, det var gyllene tider och katastrofen som föll förra lördagen på the voice, inte ens en konsert att få 'utegångsförbud' för. Jag vill hålla låg profil, tänkte för mig själv hela jävla tiden, under hela skolåret så att jag får uppleva de riktiga festligheterna, eller smakbit av studenternas fester nästa termin.
Sommar är sommar och det aldrig som man förväntat sig. Alltid grått, aldrig vitt eller svart, dvs, superbra eller superdålig. Jag önskar att jag i framtiden ska chatta och surfa mindre på datorna och spendera mer tid med familjen men jag vet inte ibland vad jag ska säga. Jag vet inte, päronen är som främlingar, väldigt oftast.
Det gör ont att veta när jag har all tid i världen att lära känna de bättre... Nu spårade inlägget ur, skulle bara handla om sommaren. Det var mittemellan, tänjandet av strikta gränser i kombo med tråkhet och superjobb. Kan man önska sig mer? Nej, egentligen inte.
0